Niklas Wadman

Stop and smell the flowers

Apr 22, 2014 @ 22:59

Med musiken i lurarna och stimulanserna i blodet så försvinner jag långt bort från verkligheten. Trots strålande sol och kvittrande fåglar så tar jag inte in något från omvärlden - jag befinner mig på en plats långt bort. Det är 30 minuter kvar till första lyftet och jag går i rask takt mot den mörka källarlokalen, jag ser framför mig en vision av min prestation - och framför allt resultaten till följd. Det här är en otroligt underbar känsla! Den tilltalar mig att jag är på rätt väg, att jag kommer att nå den vision och mål som är uppsatt - att det enart är en fråga om tid tills jag når mållinjen. Känslan sitter flitigt i under träningspasset och efteråt får jag en välförtjänt belöning - allt från dopamin, serotinon till anandamid och endorfiner. En kombination som får mig att dag efter dag återvända till den mörka källarlokalen.

Jag talar ofta på hur viktigt det är att blicka mot mållinjen, att skapa en vision av vad som komma skall. Det en viktig bit som bidrar till att hålla rätt väg fram mot mot odds, du intygar dig själv om att den dagen kommer att ske. Men vad händer om du inte når dit mål, att du aldrig tar dig fram till mållinjen? Det är ett ämne som jag aldrig tagit upp då jag anser att alla kan uppnå sina drömmar.. för så länge som du har rätt verktyg och viljan att kämpa för det så kommer den dagen förr eller senare - eller? Jag vill verkligen inte vara negativ, vilket mina kommande ord kan (till en början) tolkas. Det är nämligen som så att oavsett hur hårt du sliter och oavsett hur mycket tid du tillägnar för att nå din dröm - så finns risken att du inte tar dig dit. Med tanke på min synpunkt kring visions tänkande så kan nu min sistnämnda mening låta som dubbelmoral i sin renaste form. Men låt mig förtydliga det hela med ett personligt perspektiv ur mitt liv.

Sedan tidiga barnsben har jag haft skateboarden under fötterna, jag är som uppväxt i den så kallade brädkulturen. Det var mer än bara en hobby för mig - det var min livsstil och framtid. Jag hade en klar vision om hur min framtid såg ut och jag var till 110% säker på att den dagen skulle komma. Jag la ned min själ för att hålla rätt väg mot min dröm, jag tävlade och fick stå överst på prispallen - en underbar känsla! Inget kunde stoppa mig. Men efter en större insats så sa diskarna i ryggen dessvärre ifrån. Skador, smärta och sängliggande med smärtstillande blev min vardagsmat. Jag insåg att min framtids vision inte längre fanns inom räckhåll. Det tog mig två (nästan tre) år av daglig rehab och en förmögenhet i utgifter för naprapati - sen kunde jag börja röra på mig normalt utan smärta. Jag är idag 26 år och skulle enligt min dåtida framtidstro nu vara bosatt i Barcelona, skateboardåkningen skulle vara mitt yrke, min livsstil och mitt leverbröd.

Jag insåg då att jag har spenderat en större del av mitt liv på något som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Jag som då var 110% säker på att det skulle bli min framtid. Så ångrar jag mig? Önskar jag kanske att det gick att sudda ut alla dessa år? Faktum är att svaret är nej. Jag är otroligt stolt och glad över den tiden av mitt liv - och inte bara för att jag tog mig till prispallen. Utan för att jag levde varje dag i nuet, jag oroade mig inte över min framtid, den skulle komma förr eller senare. Brädkulturen hade då (och kommer alltid att ha) en stor vikt att livsstilen handlar om att göra det man tycker är kul - och enbart för detta! Inom Fitness handlar det för många om att nå prispallen, resan dit tycks nästan glömmas bort. Det får låta hur klyschingt som helst - men livet är fasiken för kort för att inte göra det man tycker är kul! Så blicka tillbaka på det du gör och brinner för - njuter du även av resan? Lever du också livet eller är det bara fokus på slutmålet? Kan du se tillbaka på tiden och säga att det är okej om du får beskedet att du inte kommer nå hela vägen? Ibland behöver vi sakta ned, tänkta till och bara njuta av nuet.

"Stop and smell the flowers" 

Comments (0)
OPTIONS